Lasermannen ”En berättelse om Sverige”
Tamas Gellert är en svensk journalist och författare av reportageböcker. Han har bland annat jobbat som journalist på Tv4:s Kalla fakta och skrivit för tidningen ordfront. Tamas var en av skaparna till dokumentären En annandag som handlade om en familj som miste en dotter i flodvågskatastrofen 2004. Sitt stora genom brott fick Tamas med boken om Lasermannen. Boken kom ur 2002 och belönades med Guldspaden.
Tamas Gellerts bok Lasermannen är en otroligt spännande bok. Trots sina 406 sidor läser man ur boken på en dag. Jag är ingen läsartjej. Jag har aldrig gillat att läsa. Jag är nog mer av en ”se på film tjej” Men denna bok kunde jag inte lägga ifrån mig. Boken blev ännu mer spännande och otäck eftersom det just nu härjar en misstänkt laserman i Skåne. Har denna man inspirerats av lasermannen som härjade 1991? Vad kommer han hinna ställa till med innan han grips av polisen?
Boken handlar om John Ausonius den svenske mördare som fick namnet Lasermannen när han i början på 90-talet sköt 11 personer varav en dog. Alla som blev skjutna var invandrare och sköts just av den anledningen. Detta hände i början på 90-talet och drog i gång den största polisjakten näst efter Palmemordet. Sverige genomgick en stor ekonomiskkris. I samband med denna kris växte nya militanta rasistiska rörelser fram. De härjade gator med brandbomber och attackerade flyktingförläggningar. I riksdagen hetsade Ny demokrati som var emot invandring och på Stockholmsgator drev Lasermannen runt. Trots sitt ursprung, halvtysk och halvschewisisk hatade John Ausonius invandrare. Han ansåg att de höll på med illegala saker och behandlade sina kvinnor respektlöst. Hans hat till invandrare var till en början endast en tanke som senare utvecklades till handling. En handling som många rasistiska rörelser hyllade.
Lasermannen en berättelse om Sverige handlar om hur samhället såg ut i början på 90-talet och berättar om John Ausonius, hans familjs bakgrund, hans uppväxt, hans psykiska sjukdom och accelererande våldsamhet. Jag skulle kalla detta Litterär journalistik. Tamas skriver utifrån personerna i stället från sin roll som författare. Detta ökar den skönlitterära känslan. Jag anser också att det blir lättare för människor att ta till sig journalistik om man skriver på detta vis. Man får en speciell känsla när man läser. En känsla av närhet, man får följa med i huvudet på John Ausonius. Kusligt men spännande.
Det ligger ett stort arbete bakom boken med alla intervjuer och fakta. Boken är baserad på omfattande källor, alltifrån intervjuer med John och hans familj till tidningsutklipp, offrens berättelse och polisprotokoll. Genom detta återger Tamas hur stämningen i Sverige var under den tiden. Jag anser att detta var det bästa sätt att presentera denna händelse. Jag som läsare fick större inlevelse och tog emot informationen bättre när den kom från personerna i fråga och inte författaren.
Jag kan inte säga något annat än att denna berättelse är sann. Nackdelen med denna typ av journalistik kan ju vara att författaren lägger till lite extra för att göra boken mer spännande. Det känns inte som det är så i detta fall.Visst har Tamas lagt till lite extra miljöbeskrivning för att skapa en känsla av närhet, man det gör inget i det stora hela. Miljöbeskrivning är viktigt för att man som läsare ska kunna sätta sig in i händelsen.
De kapitel som handlade om John var bäst, där fick man verkligen lära känna honom. Jag saknade dock lite kommentarer från hans vänner och familj efter gripandet. Det hade varit intressant att få en inblick i vad de tyckte och om de hade misstänkt vad han höll på med. De kapitel som handlade om Ny demokrati och polisens arbete blev lite långdragna.
Det var helt klart en bok som väcker många tankar, vad är skillnaden på Sverige då och Sverige idag? Jag säger, Ingen skillnad! Vad säger du? Just nu sitter vi i samma situation som då och det är skrämmande.
Sandra Evaldsson
1 kommentar:
Du har skrivit en intresseväckande text. Jag personligen visste ingenting om Lasermannen innan jag läste ditt blogginlägg - exempelvis att han också riktade sig mot invandrare. Det var bra med sammanfattning av boken. Dock tycker jag att det hade kunnat vara lite mindre sammanfattning och lite djupare diskussion kring själva boken. Det gör det lite svårare att diskutera. Men jag håller med om att det litterära skapar mer känsla i texten, samt att det blir mer identifiering när det inte är en författare som berättar, utan själva brottslingen. Vi svenskar har ett stor behov av att bli underhållna så därför skulle vi inte nöja oss med bara en redogörelse av händelserna. I alla fall skulle boken inte bli lika populär för den breda publiken. Dock blir ju frågan - hur mycket är framfantiserat? Det kan aldrig helt bli sanningen.
Det skulle inte beröra oss lika mycket om det hade varit redogörelser av brottet. Jag läser just nu en kurs i "vanligt" skrivande så det är intressant att se hur aspekter från den kursen även går att hitta här, speciellt i denna uppgift. Hur man använder miljöer, skapar identifiering o.s.v.
Elizabet Westerlund
Skicka en kommentar